Amningen (o)(o)
Tänkte berätta lite om amningen. Det finns ju så oerhört många stories om just amning. Alla upplever ju det olika. För mig var det/är det såhär:
Direkt efter förlossningen, eller 2-3 timmar efter själva födelsen la dom Colin vid mitt bröst och han fick suga för första gången. Detta hade jag sett fram emot så mycket. Han sökte bröstvårtan och fattade direkt vad han skulle göra. Han sög tag i vårtan och genast stack det till ett litet obehag i hela bröstet. Det gjorde inte ont eller så utan var med en obehagskänsla. Svårt att beskriva. Kan ju bero på att mjölken inte riktigt hade börjat produceras så han fick liksom inte direkt något från mitt bröst.
På BB kämpade jag med att försöka få igång mjölken. Han sög fint på brösten och det verkade som om han börjat få mjölk i sig. "Det här är ju inga konstigheter", tänkte jag och såg en framtid där amningen skulle gå galant. Men ack så fel jag hade.
I tron om att amningen fungerade som det ska så åkte vi lyckliga hem med vårat mirakel från BB. Väl hemma kände jag direkt att inte allt var lika lätt som på BB. Ingen knapp man kunde trycka på för att få hjälp. Ingen som säger gör si och gör så. Nu var vi helt ensamma i allt vad det heter med ny bebis. Amningen började bli allt mer komplicerad. Det började sticka till ordentligt när han sög tag och obehagskänslan försvann och byttes ut till en fruktansvärd smärta.
Jag trodde först att det berodde på att han hade ett feltag men det visade sig sen att det tydligen alltid är så då brösten ju inte är vana vid amning och ömheten tillslut har smygit sig fram. Vid varje tag han gjorde om min bröstvårta kunde jag inte längre hålla mig. Jag kunde skrika rakt ut..så ont gjorde det. Vad jag tycker var mest chockerande är att iprincip ingen hade förvarnat mig om detta.
Från hemkomst från BB till ca.2,5 vecka framåt var nu amningen ett helvete. Jag skrek. Jag grät. Det gjorde så jävla ont att amma. Jag tänkte många gånger sluta pga smärtan.. men jag ville verkligen amma. Jag ville inte ge upp.
Alltså i ca 2,5 vecka lät jag mig utstå denna smärta. Därefter kände jag verkligen hur den värsta smärtan började försvinna och jag behövde inte längre gråta vid varje amning. Nu är Colin lite mer än en månad gammal, och visst svider det i bröstvårtan när han tar tag. Men inga tårar. Inget skrik. Behöver ibland bara göra en liten grimas och knyta mina händer för att det gör lite ont. Annars fungerar amningen toppen numera och jag känner mig ibland som en kossa. Mjölken bara rinner och rinner haha xD
Jag hoppas att det svidande som jag nu känner när han tar tag så småningom kommer att försvinna. Det är ju uthärdigt. Men jag hade gärna sluppit det helt 👌
