Memso

Alltså.. tänka sig att jag i början på februari var på väg ner i ett hål. Ett hål av depression. Tråkigt men sant. Jag ramlade aldrig i hålet tack och lov, men jag var oerhört nära. Varför? Jo, jag skrev av mig i början på februari och då det stod såhär:

"Jag tänker skriva av mig. Punkt. Fast en punkt som i en början. En början på något som just nu känns så oerhört långt borta. To far away så att säga.

Glädje såklart till en del, men tyvärr till största del av avundsjuka. Just nu känns det som en bebisexplosion bland mina vänner och bekanta. Som sagt självklart glädjebesked men till största del just nu är det avundsjuka. Alla får barn, men inte vi. Om vi har försökt? OM vi har... Oh ja.. i två år har vi nu försökt utan reslutat. Where's our luck?

Det är ju inte så att vi inte alls har försökt pricka ut rätt datum under ägglossning etc. Det ska vara kul att älska. Skönt. Det är klart att det är. Men mestadels är det bara en fas inför ännu ett negativt graviditetstest. Sluta försöka? Oh ja.. den har vi också testat. Ta det som det kommer. Om det blir så blir det. Efter två år blir man rätt trött...och frustrerad! Självklart kommer vi aldrig sluta försöka.

Vi vill det här. Nu. Helst igår. Vi har nåt den del i våra liv då vi vill utöka. Utöka med en del av oss. Ett litet vi. When? Det återstår väl att se då.. jag håller tummarna konstant. Som om jag tejpat silvertejp runtom för att inte släppa. When's our turn? When?

Nu återkommer jag till punkt. Fast denna gång en punkt som i ett slut. Punkt slut."

Vilken sorg. Vilken oerhört jobbig tid. Men om jag bara visste att denna ständiga längtan bara var några månader ifrån att slå in. Trots mitt illamående varenda dag så skulle jag inte kunna vara gladare än vad jag är nu. Jag har världens bästa fästman. Världens finaste och mest underbara hund. Och nu. Nu äntligen så gräddas bullen i ugnen och vår lilla familj kommer få en extra kärlek.